Jag är trött på att vara neger.

Alla här i Göteborg, oavsett om de är moderater, anarkister eller gammelstalinister, är rörande överens om en sak. Gå och rösta, gå direkt och rösta utan att passera Gå. En ny devis som fiskats upp från grumliga vatten är Rösta rätt – rösta rött! Den gamla aktivistplikten att slå sönder grejer eller dela ut flygblad har bytts ut mot plikten att rösta vänster. Är det bara jag som känner likkistans stank bakom valbåsets tygväggar?

Tanken på att ta en fånig papperslapp och lägga i en ännu fånigare låda får gallan att stiga i halsen på mig. Istället får blir min enda reaktion ett hätskt (situationistiskt skulle vissa säga) avfärdande av hela valskådespelet. Det är lika kul att skriva ”National” framför ”Socialistiska partiet” på deras affischer som att sätta en OP-clownnäsa på Lars Leijonborg.
Varför skulle jag knulla parlamentarismens ruttnande lik, om än för att i det långa loppet öppna upp större möjligheter för gatukamp, bättre arbetsrätt, kamp mot terroristlagstiftning (välj valfritt storslaget ord och inkludera det här) etc.?

Hellre att jag tillsammans med tio andra samlas och bränner våra röstkort i en smittande potlatch än segar iväg till något förbannat valkontor i realpolitikens tecken. Det är dags att vårt tristessdrypande överlevande upphör (vilket inkluderar alla ”revolutionära” plikter) och taktiken tar vid. Lämna det cyniska gnällandet till dem som lider av revolutionens barnsjukdom – uppgivenheten. Att gå och rösta är som att köpa trisslotter – man lever på hoppet (om en starkare ”vänsterpolitik”) som omedelbart undergrävs av uppgivenheten av att det man gör egentligen är meningslöst. När det kommer till politiken är frågan vilket helvete man ska tumla ned i genom att välja det röda eller blå pillret. Pragmatikern kan här flika in och säga att det även finns gradskillnader i helvetet. Sant. Men som en kamrat uttryckte det; ”Jag är trött på att vara neger”. Jag kan inte annat än att hålla med. Allt jag vill är att det ska blåsa hårdare.

kan man knulla med en liberal?

En gång i tiden bestod mitt stora moraliska dilemma om man kunde knulla med en liberal. Så inte längre. Nu sitter jag med en fossilexamen som bibliotekarie, den längsta utbildning man kan få för pengar där man sedan har svårast att få jobb med lägst lön. Snart kommer paleontologerna få knacka loss oss från någon havsbotten någonstans. Bibliotekarier jag känner arbetar med allt annat än bibliotek; inom hemtjänsten, på posten eller som vaktmästare. Vi är nog den yrkesgrupp som är mest välutbildad men som får de sämsta jobben ändå, precis som de rasistiskt bemötta invandrade akademiker som får fixa pizzor åt lata studenter eller köra taxi sena lördagsnätter. Men man är sig själv närmast och jag vill påstå att Librarians are the niggers of the world! Eller i varje fall i Sverige.
Nu sitter man fast i grottekvarnens eviga deja vu som brevbärare. Sortera brev, rast, dela ut, äta, sova unt so weiter.

Vad ska hända sedan? Mitt sommarvikariat på Posten är som konstgjord andning för mitt studentliv där jag förskjuter det oundvikliga några veckor till innan Allvaret börjar. Jag är äldsta vikarie med ett gäng år och skäms nästan på rasterna när jag sitter bland 19-åringar och glada studenter.
Det är inte det att jag har någon manlighetskris där jag inte vill växa upp. Den hade jag redan som nybliven 25-åring. Jag vägrade inse att jag faktiskt kommer behöva jobba. Att slackerlivet som student imploderar i intet när tristessens Kerberos LÖNEARBETET kommer vakta mina vardagar. Givetvis skyllde jag allt på min sambo Lisa, att hennes krav på mig att ta ansvar var småborgerlig förkärlek för att arbeta och att jag minsann skulle jobba halvtid med att inte göra någonting. En kväll nyktrade jag till, insåg fakta och fick krypa till korset.
Men jag är inte den som ger upp hoppet i första taget.
För att undvika arbete och få en massa pengar finns vissa vägar att gå (bankrån, trisslotter) men jag har fastnat för en annan – bli riksdagsledamot. Visserligen anser jag att riksdagen och parlamentarismen förtjänar att brinna i helvetets djupaste hål men jag är inte den som är den. Nästa fråga som oundvikligen ploppar upp och visar sitt fula tryne är vilket parti. Det viktigaste kriteriet är att det ska vara lätt att hamna på riksdagslistan och helst så högt som möjligt. Alternativen är vänsterpartiet och folkpartiet. Folkpartiet därför att inte en käft med självaktning blir medlem i ett parti där man inte kan titta sig i spegeln utan att begravas under sitt hyckleri - vi har alla mänskliga rättigheter men vissa (de rika, israeler) har mer rättigheter än andra. Någon som sett en LUF:are i verkliga livet någon gång? Inte jag heller. Det hela faller på att jag hellre skulle fastna med kuken i en avfallskvarn än bli liberal. Vänsterpartiet däremot.
De må vara en samling betongrövade reformister som mer gnäller än skäller. Men, men, där hade man kanske kunnat skoja till det lite, försvara folkkriget i Peru och sedan käbbla med någon svettig moderat om diktaturen Kubas vara eller icke vara. Onekligen mest lockande men tanken på att dels sitta på en massa tråkiga möten och läsa protokoll från ännu tristare möten och dels faktumet att min garderob är en jävla elefantkyrkogård får mig att tveka.
Imorgon, en annan gång.

Just another protestsong

(ännu en gammal text från mina mer dystra stunder som "revolutionär". Observera det något komplicerade spänningsförhållandet mellan immanens och transcendens).

Capitalism has condemned me to a life of boredom. A lifeless image they call reality. I fight to get at least one last breath of fresh air, locked as I am behind these bars of hierarchy and rationality. But all I get is the pollution from their economy blackening my lungs. Stealing my creativity and dying my passions grey to fit just another productivity scheme.

Love! Love will set us free! is a desperate cry that slowly dies out into the oblivion of capitalist nothingness. Love is born dead, choked by the real subsumption of capital, recuperated and incorporated into the service of the spectacle as affective work.
Love is conformistic, not subversive. It creates the phantasmagoria of something Else, untouched by capitals need for (re)production and therefore disguising the fact that everything we do exist under the cold, aegis-gaze of the dollarsign. (Thus lending the bourgeois a hand). Capitalism is not a fat, rich man in a suit. It's a system, a class-relation, that penetrates and even creates us all. A biopolitical production just waiting to be smashed.

So, immanence is the keyword in every revolutionary’s vocabulary.
Resistance does’n’t spring from some transcendental areas (love, sexuality etc.) like a mythic fountain of youth but it lies in the realm of the spectacle. Everything within the spectacle is spectacular, and therefore, resistance is everywhere but also nowhere. You can find this immanent resistance in the factories, in the streets, in the malls and in our very homes.
Sometimes this resistance burst into open rebellion and a situation is thus created. A situation that open up new horizons of possibilities which results in that what was once considered regular and safe falls into question and the feeling that anything could happen spreads like a beautiful, uncontrolled firestorm that engulf the status quo so that we can build a new world in its ashes.

Länge leve svenskfientligheten!

Länge leve svenskfientligheten!

Vi i Förbundet Förenade Judebögar och Kommunister (FFJK) har som mål att med våra allsmäktiga bläckfiskarmar, som vi nästlar sig oss in i samhället med, radera Sverige och alla andra nationer från jordens yta. Vi vill med en ljummen, klargul båge lämna den svenska fanan blöt och skändad i rännstenen och sedan dansa fram över kropparna på alla de stolta svenskar som gått emot oss. Vi kan slå oss för bröstet och konstatera att vi återigen lyckats kväsa svenskarnas urnordiska frihetslängtan.

Svenska folket lyssnar inte på patrioternas sanningsiver utan låter sig fortfarande förhäxas av vår skvalsång om att alla svenskar borde hata sig själva. De genomfalska locktonerna om en klasslös mångkultur där alla får ta del och män inte längre behöver vara män och kvinnor kvinnor stänger effektivt ute de nationellas morska avslöjanden om vår ljusskygga verksamhet. Hör vårt öronbedövande jubel som stiger som sura avdunstningar ända inifrån våra genomruttna och lögnaktiga själar! Inget får komma i vår väg i vårt tidlösa svenskhat!

Ingen nåd till svenskarna! Död åt Sverige!

Förbundet Förenade Judebögar och Kommunister (i samarbete med den globala judebögsmaffian).

Föraktets skådespel möts med skådespelets förakt.

Skådespelssamhället gör oss alla till nihilister. Kapitalismens nihilistiska tendens har ”upplöst den personliga värdigheten i bytesvärde” och förflyktigat allt fast och beständigt. Alla tillstånds heliga skimmer har ersatts av pengarnas cyniska allsmäktighet. Allt förlorar sin kvalitativa dimension och blir endast en kvantitativ avvägning. Människan måste betrakta sig genom pengarnas argusögon som således blir deras egna. Det allestädes närvarande frågan blir Hur mycket behöver jag sälja av varan arbete för att få hur mycket av andra varor?
Det finns inte längre något begär att definiera sig som en god arbetare (förutom för en försvinnande del folkhemsbyggare) utan folk går endast till arbetet med lönen i blickfånget. Detta är en tendens skådespelet bejakar. Den lovar inte längre röda stugor med vita knutar till dem som bidrar till dess fortlevnad utan ställer ett enkelt ultimatum i all Bush-liknande enkelhet: med eller emot? Bakom denna fråga döljer sig dels hotet om dels polisiär repression för de individer och grupper som inte skriver under detta status quo-avtal och dels det stumma ekonomiska tvånget. Vill du äta, spela Playstation och köpa de där jeansen som du alltid har gjort får du ställa upp på skådespelets villkor. Så är det bara.

Kapitalismens nihilistiska tendens har dock vänt sig mot sig själv. Medvetenheten om att politiker bara pratar i penningens koder och att allt förtroende frätts bort av denna medvetenhet har gjort att valdetagandet sjunker och politikerföraktet sprider sig som en präriebrand. Bytesvärdets envälde har även politiska implikationer. Det har även profanerat ”den tredje maktens” heliga ställning som sanningssägare och ingen tar längre nyhetsbevakningen på allvar. Men i den reella cynismens spår vill man ändå titta. De bilder som förmedlar lokala världshändelser är selektiva och manipulerande vilket både tittarna och skådespelets predikanter vet - ändå agerar man som om de är sanna. De utgör den falska bas som alla diskussioner utgår ifrån, det schackbräde där man kan göra sina drag. Att ta steget utanför detta sunda förnuftets domäner renderar i omedelbar diskvalifikation - i bästa fall kan man kastas in i boskapsvagnen med Michael Moore och Noam Chomsky.

Ett tudelat förakt springer ur denna skådespelets eviga monolog. Dels handlar det om präktiga vänsterister som brännmärker Big Brother-kulten och kvällstidningarna (till förmån för mer "seriösa" program och tidningar med ETC-märkning). Detta, den mer sofistikerade smakens (läs: aristokratens) föraktfulla skådespel möts i sin tur av skådespelets förakt. All kritik som baseras på dessa moraliska grunder faller av som vatten på en gås. Ni vill ha det här och vi ger er det. Bröd och skådespel åt folket. Vem är ni att rida på era höga, röda hästar? Det är som upplagt för upprörda soffprogramdebatter.

Men det finns en mer djuplodande kritik som tar skådespelet på orden - ni vill göra oss till nihilister och vi bryr oss inte. Paradise Hotel konsumeras med samma rasande iver som Negris senaste teser, allt i försöket att överskrida tristessens överlevnad och leva den konkreta utopi vi känner som (kommunistiskt) "liv". Vi pissar inte på skådespelets ultimatum (att vanhelga är fortfarande att tillskriva betydelse, att föra en dialog) utan ignorerar det genom stumma attacker mot varuformen - allt med vetskapen om att där bytesvärdet upphör, där börjar vår frihet.

Ner med det göteborgska aset!

(Detta är en text jag skrev när jag var som allra mest renlärig, och passiv, revolutionär)

Göteborg har fastnat i en sirapsseg slow motion när ”rörelsen” försöker röra sig framåt. Att engagera sig politiskt har blivit lika upphetsande som att knulla med kall gröt.
Det enda de lyckas med är att framställa en bild av enhet där det finns splittring. Med andra ord, en försöker framställa olika tendenser som en a priori homogen grupp där de olika intressena egentligen är diametralt motsatta i grundläggande frågor som t.ex. propaganda, arbetets egentliga beskaffenhet etc. Det finns ingen ”rörelse” utan ett myller av tendenser som rör sig i alla möjliga olika riktningar. Det som är intressant här är att sätta fingret på de allianser som kan byggas mellan människor i liknande kampsituationer där solidariteten skapas av nödvändigheten att öppna upp nya horisonter av möjligheter.

Vilka tendenser är det då som försatt Göteborgs politiska miljö i ett tillstånd av koma?

Anarkafeministerna – esoteriska dreadsvurmare vars politik ofta kan sammanfattas i idylliserande av vissa givna sexuella praktiker, offermentalitet, strukturlöshetens banala tyranni och reaktivt kukhat.

Alarm – en grupp som i ett tidigt skede verkade ha något att komma med har urartat till att bli en samling autonoma socialdemokrater. Deras verksamhet har degraderats till att ordna kackiga, Sean Paul-dunkande fester för ölstinna tonåringar för att anordna än kackigare ”motståndsdagar”. Kanske viktigare är att det politiska engagemanget är präglat av en populistisk attityd. Med detta menar viljan att nå ut till ”vanligt folk” (finns det något mer perverst begrepp?) som en separat aktivistgrupp vilket enbart cementerar dess impotenta separatism.

AFA – en typisk 90-talsföreteelse som för länge sedan passerat bäst-före-datum. Det sista andetaget drogs några berusade dagar i juni 2001. Sedan dess har organisationen fört en allt mer ruttnande tillvaro där vitala delar faller av i parti och minut.

Brand – en tidning som inte skrivit något vettigt på evigheter. Tala till bönder på bönders vis om bönder i ”tredje världen” verkar vara devisen.

Folkmakt – uppenbarligen en samling imbeciller som inte lärt sig något av förra seklets revolutionära strider utan som fortfarande sitter fast i en allt mer mossig, ultravänsteristisk rådism. Gruppens attityd domineras av en ansats som fryser ner tiden till vissa utvalda, revolutionära ögonblick som sedan antar en universell karaktär (t.ex. Ryssland 1917, Ungern 1956).

SAC – IWW:s gamla agitatorer måste vrida sig i sina gravar vid åsynen av det svenska, syndikalistiska skämt som fruktlöst försöker hitta sina tänder bland förlegade floskelparoller. Dagens syndikalister är allergiska mot problematiseringar av det mesta, mest av allt av dem själva. Saker ska vara som de alltid har varit. Basta. Och förresten, vi väljer sXe veganer framför hurtfriska syndikalister any day.

SUF – En samling kids som med en aktivistisk attityd tar sig an världen. Identitetspolitiken blandas upp med mer djuplodande kritik av den rådande ordningen. Ofta en frisk fläkt men samtidigt hopplöst naivt.

Anders S: En person som har blivit en polisiär bakteriehärd. Denne disneyfierade Trotskij vill ha ett finger med överallt och sprida sin status quo-smitta. Detta genom att vinna olika aktivisters förtroende för att han sedan ska kunna springa mingelpolisernas ärenden. Med detta menas att han med näbbar och klor kämpar för att alla former av kamp och motstånd ska ske inom de demokratiska spelreglernas ramar. Lyd polisen så kommer revolutionen. Bakom den leende mustaschen kan en således ana en piketpolis batong.
Lösningen är enkel. Prata inte med honom utan behandla honom med det kroniska ointresse han förtjänar.

RF – En grupp som utkristalliserat sig som undantaget från träskets semiheliga regel. De har lyckats bibehålla en radikal ansats i sin praktik och gått bortom den populistiska attityd som haft en sådan förlamande effekt bland Göteborgs olika tendenser. De har lyckats med bedriften att skapa poesi. Jag menar, vad är lika vackert som skräcken i en nazists ögon?
Det de gör, gör de bra och det är upp till oss andra att fylla det nazifria rum som de skapar. Problemet ligger huvudsakligen på det teoretiska planet där det är absolut nödvändigt att de häver det statssocialistiska kadavret överbord. Kronstadt-matrosernas skrik ekar fortfarande alltför klart i våra öron.

A call to arms for realistic revolutionaries!

(Detta är en text jag skrev till en kamrat i USA)

A call to arms for the realistic revolutionaries

I remember when I first got into radical politics. It was through a socialist party and I turned out a pragmatic Marxist selling newspapers and working with political questions through practice (against the cutting of social welfare, 6 hours work day etc.). I soon grew bored of being ridiculed for being vegan and handing out leaflets has seen it glory days (or has it?).
My way out came through interaction with a bunch of anarchists. Although I never became a anarchist myself, their disgust for authority and the State found their way to my red heart. Council communism and the Situationist international was my way of being a Marxist friend of anarchism, so to speak. My position soon became that of the pure revolutionary. Only the most militant and non-compromising of actions, aiming at total revolution, caught my interest.
All partys and all institutions were labelled “recuperators” and all limited, political interventions into everyday life was branded “reformist” and treated with loath and ridicule.
This ended a few years later into total passivity. Nothing was radical enough and all the political groups that did exist was dismissed as simple leftists. The only appropriate actions was true anti-fascist militancy, but bashing boneheads has its obvious limitations (although its fun as hell).

To turn the clock to present time I have returned to my starting point. However, I´m completely changed. My point is that I don´t want to choose between pragmatic politics (say, the demand for 6 hours work day or a social wage) and the poetry of total revolution (“Lets sink this capitalist system into the deepest pits of hell”, as Uncle Tupelo put it.)
Why not embrace this pradox instead of either dismantle all radical aspirations for systematic change or turn into a ghetto of cynic revolutionaries who only bitch about what other people do wrong? Let´s be realistic revolutionaries!

To put it another way, lets push things forward, doing stuff we like for the fun of it without being paralysed by the stupid question “Is it reformist or revolutionary?”. To reformulate this question in a more (autonomist) Marxist fashion, “Does this mode of action sharpen the conflict between the classes?”. One can threaten the capitalist order far more effectively this way than running round all dressed in black, thinking we´re the baddest motherfuckers that ever called themselves “revolutionaries”.

For example, I´m in favour of the European Monetary Union. The usual leftist answer is that EMU is a neo-liberal offensive meant to standardize the monetary policies of Europe. That is exactly the point. In this standardizing process lies a revolutionary opportunity. The national boundaries between countries wither away and the national State becomes insignificant (every Stalinists worst nightmare). This means that the class conflict no longer is mediated by countries and States but reaches a higher level, an European level. The proletariat stands eye to eye with the capitalists without some important mediations (unions, parties etc. still exist of course) and thus, the conflict gets more intense.

To formulate the problem in theoretical terms, one can take a philosopher and with a deleuzian touch fuck the person in the ass, and metaphorically, give birth to monsters with little resemblence to the parent. With other words, for example, exploit Lenin against Lenin, using some of his knowledge against statism or socialist parties. Another old fart that can be treated this way is Louis Althusser, his theory of ideological state appratuses in particular.
To conclude and with the same breath paraphrase Raoul Vaneigem:

Anarchists, one more effort if you want to be realistic revolutionaries!

Fuck yeah´s och hell no´s inför sommaren.

Nu är sommaren snart här. En första anmärkning är att snygga grappling/surf-shorts är först i fuck yeah´s kolumnen. Ska inköpa ett par snarast. Även ett par svarta Dickies kan bli aktuellt.
Ett mastodontstort no no är ljusa jeans - denna avart inom jeansfamiljen kan vi lämna åt backslicks och seglartjejer. Det går lika fetbort som Maud Olofsson i en urringad baddräkt.

Sen har jag ett par förslag på aktiviteter i sommarsolen: grapplas på en presenning i Slottsskogen, skrika "visa pattarna" åt lata byggjobbare, spela boll, ge partigamarnas flygbladsutdelare en kärleksfull mata leo-kram, ha högläsning ur Imperiet på närmaste äldreboende eller varför inte bada i havet.

Ett utkast till en valplattform

Här följer några modesta krav som mer anger riktning än är mål i sig själva. Vi vill således inte fastna i de inomkapitalistiska kravens terra firma utan använda dessa anspråk som en språngbräda mot den konkreta utopi vi alla drömmer om. I all vår blygsamhet kräver vi att dessa krav uppfylls oavsett vilka som sitter vid Statens roder. Det är nu vårt tristessdrypande överlevande upphör och taktiken tar vid. Lämna det cyniska gnällandet till dem som lider av revolutionens barnsjukdom – uppgivenheten. Låtom oss istället bejaka vår kollektiva styrka och kärlek genom att konsekvent vägra allt kompromissande med kapitalets byteslogik. Vi vägrar reduceras till nekrofiler och knulla parlamentarismens ruttnande lik. Vi kräver en löftesrik framtid och lovar inget i gengäld.

Nolltaxa på kollektivtrafiken
- Den gemensamma trafiken. Bussar, spårvagnar, pendeltåg och tunnelbanor är nödvändiga för att vi ska kunna röra oss i samhället. Vi kan inte välja att gå 5 km om det inte passar oss att betala. Kollektivtrafiken bör vara som trottoaren - betalas av alla, helt gratis att gå på. Det skulle vara absurt att börja ta betalt för den, lika absurt är det att ta betalt för kollektivtrafiken.

Sex timmars arbetsdag och slopandet av karensdagen
- Minska arbetsdagen som ett första steg mot att skapa ett liv att leva bortom arbetets plågoris. Slopa karensdagen för att tillåta oss ha råd att bli sjuka (är det rimligt att behöva betala för att man blir sjuk?) eller möjlighet att ta en andningspaus från det påtvingade arbetet utan att fastna mellan avskedandets Skylla och den uteblivna lönens Karybdis.

Införandet av medborgarlön
- Alla medborgare skall utan motpresentation erhålla en summa resurser som skall räcka för ett drägligt liv där man kan betala, hyra, mat och fritidsaktiviteter. Livet är till för att levas, inte överleva i kapitalets rike av hotfulla måsten.