Fuck yeah´s och hell no´s inför sommaren.

Nu är sommaren snart här. En första anmärkning är att snygga grappling/surf-shorts är först i fuck yeah´s kolumnen. Ska inköpa ett par snarast. Även ett par svarta Dickies kan bli aktuellt.
Ett mastodontstort no no är ljusa jeans - denna avart inom jeansfamiljen kan vi lämna åt backslicks och seglartjejer. Det går lika fetbort som Maud Olofsson i en urringad baddräkt.

Sen har jag ett par förslag på aktiviteter i sommarsolen: grapplas på en presenning i Slottsskogen, skrika "visa pattarna" åt lata byggjobbare, spela boll, ge partigamarnas flygbladsutdelare en kärleksfull mata leo-kram, ha högläsning ur Imperiet på närmaste äldreboende eller varför inte bada i havet.

Ett utkast till en valplattform

Här följer några modesta krav som mer anger riktning än är mål i sig själva. Vi vill således inte fastna i de inomkapitalistiska kravens terra firma utan använda dessa anspråk som en språngbräda mot den konkreta utopi vi alla drömmer om. I all vår blygsamhet kräver vi att dessa krav uppfylls oavsett vilka som sitter vid Statens roder. Det är nu vårt tristessdrypande överlevande upphör och taktiken tar vid. Lämna det cyniska gnällandet till dem som lider av revolutionens barnsjukdom – uppgivenheten. Låtom oss istället bejaka vår kollektiva styrka och kärlek genom att konsekvent vägra allt kompromissande med kapitalets byteslogik. Vi vägrar reduceras till nekrofiler och knulla parlamentarismens ruttnande lik. Vi kräver en löftesrik framtid och lovar inget i gengäld.

Nolltaxa på kollektivtrafiken
- Den gemensamma trafiken. Bussar, spårvagnar, pendeltåg och tunnelbanor är nödvändiga för att vi ska kunna röra oss i samhället. Vi kan inte välja att gå 5 km om det inte passar oss att betala. Kollektivtrafiken bör vara som trottoaren - betalas av alla, helt gratis att gå på. Det skulle vara absurt att börja ta betalt för den, lika absurt är det att ta betalt för kollektivtrafiken.

Sex timmars arbetsdag och slopandet av karensdagen
- Minska arbetsdagen som ett första steg mot att skapa ett liv att leva bortom arbetets plågoris. Slopa karensdagen för att tillåta oss ha råd att bli sjuka (är det rimligt att behöva betala för att man blir sjuk?) eller möjlighet att ta en andningspaus från det påtvingade arbetet utan att fastna mellan avskedandets Skylla och den uteblivna lönens Karybdis.

Införandet av medborgarlön
- Alla medborgare skall utan motpresentation erhålla en summa resurser som skall räcka för ett drägligt liv där man kan betala, hyra, mat och fritidsaktiviteter. Livet är till för att levas, inte överleva i kapitalets rike av hotfulla måsten.

Movie time

4. Med några enkla redigeringstekniker kan rekuperatörerna rekupereras. Situationisternas bruk av seriestrippar där pratbubblornas text bytts ut mot subversiva citat har här ersatts med filmklipp försedda med subtitles som kräver en permanent konfliktualitet grundad på våra begär och kollektiva kärlek. Klippen har jag hittat på nätet. Mycket nöje.

http://www.grapheine.com/bombaytv/play_uk.php?id=1095969

http://www.grapheine.com/bombaytv/play_uk.php?id=1095861

http://www.grapheine.com/bombaytv/play_uk.php?id=1095807

Förhistoriens utformning

3. Casseurs - Jeff Monson - grusplaner - kravaller i Nepal - Fredrick Federley är antikrist - knivmord - Working for the cash machine - Skärholmens LS visar vägen - Risk - situationistpepp - BJJ - ( )

Vi har gjort vårt val!

Det har varit mycket poststrukturalistiskt snack om vem som kan göra vilket val och hur valet går till. Den frågan har i allt högre utsträckning blivit irrelevant. Inte för att poststrukturalismen per se är irrelevant (som antiintellektualismens illaluktande förespråkare vill göra gällande) utan för att man med Don Kulick kan konstatera att även om ett begär är konstruerat så känns det inte mindre äkta. Således ställs vi, beväpnade med det vissa kallar en strategisk (klass)essentialism, inför det val som överskuggar alla val: fortsätta dö i små portioner tills vi blir gamla och avlider i vår egen skit eller överskrida överlevandets tio budord i en aktiv vägran att reduceras till ännu en kugge i varuekonomin. Detta, inte som ett voluntaristiskt uttyck för foodnotbombande hippiekolonier, utan som ett kollektivt realiserande av proletariatets revolutionära potential.
För att nämna ett populärt exempel: det osynliga partiet. Varuekonomin läcker som ett såll genom mikrokamper (abseentism, snatteri, fildelning - youknowit) men det osynliga partiet fångar upp dessa kamper genom att sammanföra dem med en gemensam riktning, en samfälld mening där läckorna ersätts med isbergets kraft. Denna svärm, eller myller om man så vill, av enstaka personer och grupperingar är således en sammanstrålning av människor som aktivt gjort valet jag nämnde ovan. Inte som en enhet som i ett utan som i en gemenskap.

Humanismen - reaktionens främsta vapen

2. "The ambiguous concept of 'humanity' sometimes causes spontaneous revolutions to falter. All too often the desire to make man the heart of a revolutionary programme has been invaded by a paralysing humanism. How many times have revolutionaries spared the lives of their own future firing-squad, how many times have they accepted a truce which meant no more to their enemies than the opportunity of gathering reinforcements? The ideology of humanity is a fine weapon for counter-revolution, one which can justify the most sickening atrocities (the Belgian paras in Stanleyville).

There can be no negotiation with the enemies of freedom, there's no quarter which can be extended to man's oppressors. The annihilation of counter-revolutionaries is the only 'humanitarian' act which can prevent the ultimate inhumanity of an integrally bureaucratised humanism."
Detta skrev Raoul Vaneigem på 60-talet och orden ringer lika sanna idag. Alltför ofta har den meshumanistiska demokratidiskursen fått fotfäste inom olika delar av den utomparlamentariska vänstern. Man harvar runt med begrepp som "demokrati" och "dialog" som om de vore skrivna i sten. Därmed agerar de reaktionens förelöpare. Det är egentligen rätt enkelt: ger vi borgarna ett finger käkar de rödingskinka till jul. Exempel på exempel visar detsamma. Exempelvis var det största felet anarkisterna i Spanien gjorde under inbördeskriget att inte fullständigt avskaffa statsmakten i det vad Debord kallade proletariatets antistatliga diktatur. Snack och häng med mingelpoliser resulterar i fler gripna och bättre kontroll. TV-soffor och meningsutbyten innebär endast ett avtrubbande av vår radikalism - vi pratar inte samma språk som borgarna och för att överhuvudtaget kunna diskutera genomgår vi en metamorfos och blir vänsterpartister. Då är vi med i matchen, om än i olika lag. Vad vi istället behöver göra är att vara huliganerna som bränner arenan. Förebilden borde vara den totala kompromisslöshetens pionjärer, en Jacques Roux eller varför inte en Ravachol.

Tio lärdomar att dra av SI

Kommer publiceras efter hand.

1. Tendenser hos Sitationistiska Internationalen (och Vaneigem i synnerhet - hans senare Book of Pleasures är en riktig smyghumanistisk soppa) pekar på kärleken närmast i termer av en revolutionär mysticism, en kärlekens befrielseteologi.
Vulgärtolkningen lutar åt löften om ett brohuvud mot varuekonomins eroderande och destruktiva inverkan.
Men kärleken med stort K har imploderat och satts i bruk av kapitalet. Det emotionella har blivit en grundbult i den reella underordningen. Att älska andra har blivit en notering i meritförteckningen.
Men för att föregå de ständigt lika trista olyckskorparnas (som aldrig förstått Marx) Frankfurt-dialekt är det viktigt att påpeka att kärleken åter behöver ställas på fötter. Inte som en autentisk koppling bortom en yttre, invaderande ekonomi, utan som en återuppfunnen kollektiv historia, fylld av lika falska som brinnande begär. Individer kan således inte skapa kärlek, utan endast massan.

Det bästa försöket hittils att lämna 2000-talet

Redan situationisterna hade klart för sig att poesi inte längre skrivs med dikter. Den våg av poetiska uttryck som formas på allas läppar i krisens Frankrike är lika ordlösa som uttrycksfulla. Brinnande bilar, skyltfönsters kristallregn och kravallpolisers inslagna pannben. Det är en poesi som bär på löften om att det totalhavererade system vi känner som kapitalism endast hålls vid liv av nyliberalernas konstgjorda andning. Ett sisyfosarbete som bär en aura av det sunda förnuftets hegemoni - den enda vägens politik. Välfärdsstaten ruttnar på historiens skräphög och det enda vi alla behöver göra är att bli entrepenörer med breda dollargrin.
Detta nyliberala skådespel spräcks inifrån och ut av studenter, arbetare och förortkids (och kanske främst av casseurs, vars huvudsakliga problem är en fråga om taktik - inget annat). De för in Historien i ekvationen igen, rehistoriserar klassrelationen (vi är inte och kommer aldrig bli ert lyckliga prekariat med småföretagarambitioner). Motståndet i Frankrike är således det mest avancerade försöket hittils att lämna tristessens förhistoria bakom sig och ta steget ur 2000-talet.

Rör ni LAS går ert partihögkvarter i kras!

Den senaste smådöd som står på tapeten är centerpartiets angrepp på LAS. Genom en klassisk "söndra och härska"-taktik vill sjöbopartiets förtrupper slå undan benen för ungdomars arbetsrätt. Allt i det sunda förnuftets namn där ständigt fler arbetstillfällen är de vises sten. Politikerna hoppas på att om de upprepar mantrat "Frihet är att gå till jobbet (vilket skitjobb som helst)" tillräckligt många gånger blir det sant. Det är här angreppet på LAS kommer in i bilden. LAS i sig själv är betydelselös, en byråkratfis i vinden, utan dess vikt ligger i dess symboliska vara som mätare av klassernas positioner i klasskampen. Att avskaffa LAS är en offensiv manöver från borgerlighetens sida, ett drag för att hålla oss på mattan med det ständigt försämrade arbetets plågoris.
Med ett eko av Raoul Vaneigems You're Fucking Around With Us? - Not For Long! är det dags att åter ta kommandot. Detta gjordes av några lika tappra som ansiktslösa själar när de krossade rutorna på Centerns partihögkvarter. En handlingens poesi som med praxisens pennstreck drog ett stort, rött jävla kryss över liberalernas käpphäst - dialogen.
Ni tror ni kan jävlas med oss och sedan huka bakom demokratins pappersridå - då tar vi klasskriget till er dörr!