Vi har gjort vårt val!

Det har varit mycket poststrukturalistiskt snack om vem som kan göra vilket val och hur valet går till. Den frågan har i allt högre utsträckning blivit irrelevant. Inte för att poststrukturalismen per se är irrelevant (som antiintellektualismens illaluktande förespråkare vill göra gällande) utan för att man med Don Kulick kan konstatera att även om ett begär är konstruerat så känns det inte mindre äkta. Således ställs vi, beväpnade med det vissa kallar en strategisk (klass)essentialism, inför det val som överskuggar alla val: fortsätta dö i små portioner tills vi blir gamla och avlider i vår egen skit eller överskrida överlevandets tio budord i en aktiv vägran att reduceras till ännu en kugge i varuekonomin. Detta, inte som ett voluntaristiskt uttyck för foodnotbombande hippiekolonier, utan som ett kollektivt realiserande av proletariatets revolutionära potential.
För att nämna ett populärt exempel: det osynliga partiet. Varuekonomin läcker som ett såll genom mikrokamper (abseentism, snatteri, fildelning - youknowit) men det osynliga partiet fångar upp dessa kamper genom att sammanföra dem med en gemensam riktning, en samfälld mening där läckorna ersätts med isbergets kraft. Denna svärm, eller myller om man så vill, av enstaka personer och grupperingar är således en sammanstrålning av människor som aktivt gjort valet jag nämnde ovan. Inte som en enhet som i ett utan som i en gemenskap.