Just another protestsong

(ännu en gammal text från mina mer dystra stunder som "revolutionär". Observera det något komplicerade spänningsförhållandet mellan immanens och transcendens).

Capitalism has condemned me to a life of boredom. A lifeless image they call reality. I fight to get at least one last breath of fresh air, locked as I am behind these bars of hierarchy and rationality. But all I get is the pollution from their economy blackening my lungs. Stealing my creativity and dying my passions grey to fit just another productivity scheme.

Love! Love will set us free! is a desperate cry that slowly dies out into the oblivion of capitalist nothingness. Love is born dead, choked by the real subsumption of capital, recuperated and incorporated into the service of the spectacle as affective work.
Love is conformistic, not subversive. It creates the phantasmagoria of something Else, untouched by capitals need for (re)production and therefore disguising the fact that everything we do exist under the cold, aegis-gaze of the dollarsign. (Thus lending the bourgeois a hand). Capitalism is not a fat, rich man in a suit. It's a system, a class-relation, that penetrates and even creates us all. A biopolitical production just waiting to be smashed.

So, immanence is the keyword in every revolutionary’s vocabulary.
Resistance does’n’t spring from some transcendental areas (love, sexuality etc.) like a mythic fountain of youth but it lies in the realm of the spectacle. Everything within the spectacle is spectacular, and therefore, resistance is everywhere but also nowhere. You can find this immanent resistance in the factories, in the streets, in the malls and in our very homes.
Sometimes this resistance burst into open rebellion and a situation is thus created. A situation that open up new horizons of possibilities which results in that what was once considered regular and safe falls into question and the feeling that anything could happen spreads like a beautiful, uncontrolled firestorm that engulf the status quo so that we can build a new world in its ashes.

Länge leve svenskfientligheten!

Länge leve svenskfientligheten!

Vi i Förbundet Förenade Judebögar och Kommunister (FFJK) har som mål att med våra allsmäktiga bläckfiskarmar, som vi nästlar sig oss in i samhället med, radera Sverige och alla andra nationer från jordens yta. Vi vill med en ljummen, klargul båge lämna den svenska fanan blöt och skändad i rännstenen och sedan dansa fram över kropparna på alla de stolta svenskar som gått emot oss. Vi kan slå oss för bröstet och konstatera att vi återigen lyckats kväsa svenskarnas urnordiska frihetslängtan.

Svenska folket lyssnar inte på patrioternas sanningsiver utan låter sig fortfarande förhäxas av vår skvalsång om att alla svenskar borde hata sig själva. De genomfalska locktonerna om en klasslös mångkultur där alla får ta del och män inte längre behöver vara män och kvinnor kvinnor stänger effektivt ute de nationellas morska avslöjanden om vår ljusskygga verksamhet. Hör vårt öronbedövande jubel som stiger som sura avdunstningar ända inifrån våra genomruttna och lögnaktiga själar! Inget får komma i vår väg i vårt tidlösa svenskhat!

Ingen nåd till svenskarna! Död åt Sverige!

Förbundet Förenade Judebögar och Kommunister (i samarbete med den globala judebögsmaffian).

Föraktets skådespel möts med skådespelets förakt.

Skådespelssamhället gör oss alla till nihilister. Kapitalismens nihilistiska tendens har ”upplöst den personliga värdigheten i bytesvärde” och förflyktigat allt fast och beständigt. Alla tillstånds heliga skimmer har ersatts av pengarnas cyniska allsmäktighet. Allt förlorar sin kvalitativa dimension och blir endast en kvantitativ avvägning. Människan måste betrakta sig genom pengarnas argusögon som således blir deras egna. Det allestädes närvarande frågan blir Hur mycket behöver jag sälja av varan arbete för att få hur mycket av andra varor?
Det finns inte längre något begär att definiera sig som en god arbetare (förutom för en försvinnande del folkhemsbyggare) utan folk går endast till arbetet med lönen i blickfånget. Detta är en tendens skådespelet bejakar. Den lovar inte längre röda stugor med vita knutar till dem som bidrar till dess fortlevnad utan ställer ett enkelt ultimatum i all Bush-liknande enkelhet: med eller emot? Bakom denna fråga döljer sig dels hotet om dels polisiär repression för de individer och grupper som inte skriver under detta status quo-avtal och dels det stumma ekonomiska tvånget. Vill du äta, spela Playstation och köpa de där jeansen som du alltid har gjort får du ställa upp på skådespelets villkor. Så är det bara.

Kapitalismens nihilistiska tendens har dock vänt sig mot sig själv. Medvetenheten om att politiker bara pratar i penningens koder och att allt förtroende frätts bort av denna medvetenhet har gjort att valdetagandet sjunker och politikerföraktet sprider sig som en präriebrand. Bytesvärdets envälde har även politiska implikationer. Det har även profanerat ”den tredje maktens” heliga ställning som sanningssägare och ingen tar längre nyhetsbevakningen på allvar. Men i den reella cynismens spår vill man ändå titta. De bilder som förmedlar lokala världshändelser är selektiva och manipulerande vilket både tittarna och skådespelets predikanter vet - ändå agerar man som om de är sanna. De utgör den falska bas som alla diskussioner utgår ifrån, det schackbräde där man kan göra sina drag. Att ta steget utanför detta sunda förnuftets domäner renderar i omedelbar diskvalifikation - i bästa fall kan man kastas in i boskapsvagnen med Michael Moore och Noam Chomsky.

Ett tudelat förakt springer ur denna skådespelets eviga monolog. Dels handlar det om präktiga vänsterister som brännmärker Big Brother-kulten och kvällstidningarna (till förmån för mer "seriösa" program och tidningar med ETC-märkning). Detta, den mer sofistikerade smakens (läs: aristokratens) föraktfulla skådespel möts i sin tur av skådespelets förakt. All kritik som baseras på dessa moraliska grunder faller av som vatten på en gås. Ni vill ha det här och vi ger er det. Bröd och skådespel åt folket. Vem är ni att rida på era höga, röda hästar? Det är som upplagt för upprörda soffprogramdebatter.

Men det finns en mer djuplodande kritik som tar skådespelet på orden - ni vill göra oss till nihilister och vi bryr oss inte. Paradise Hotel konsumeras med samma rasande iver som Negris senaste teser, allt i försöket att överskrida tristessens överlevnad och leva den konkreta utopi vi känner som (kommunistiskt) "liv". Vi pissar inte på skådespelets ultimatum (att vanhelga är fortfarande att tillskriva betydelse, att föra en dialog) utan ignorerar det genom stumma attacker mot varuformen - allt med vetskapen om att där bytesvärdet upphör, där börjar vår frihet.

Ner med det göteborgska aset!

(Detta är en text jag skrev när jag var som allra mest renlärig, och passiv, revolutionär)

Göteborg har fastnat i en sirapsseg slow motion när ”rörelsen” försöker röra sig framåt. Att engagera sig politiskt har blivit lika upphetsande som att knulla med kall gröt.
Det enda de lyckas med är att framställa en bild av enhet där det finns splittring. Med andra ord, en försöker framställa olika tendenser som en a priori homogen grupp där de olika intressena egentligen är diametralt motsatta i grundläggande frågor som t.ex. propaganda, arbetets egentliga beskaffenhet etc. Det finns ingen ”rörelse” utan ett myller av tendenser som rör sig i alla möjliga olika riktningar. Det som är intressant här är att sätta fingret på de allianser som kan byggas mellan människor i liknande kampsituationer där solidariteten skapas av nödvändigheten att öppna upp nya horisonter av möjligheter.

Vilka tendenser är det då som försatt Göteborgs politiska miljö i ett tillstånd av koma?

Anarkafeministerna – esoteriska dreadsvurmare vars politik ofta kan sammanfattas i idylliserande av vissa givna sexuella praktiker, offermentalitet, strukturlöshetens banala tyranni och reaktivt kukhat.

Alarm – en grupp som i ett tidigt skede verkade ha något att komma med har urartat till att bli en samling autonoma socialdemokrater. Deras verksamhet har degraderats till att ordna kackiga, Sean Paul-dunkande fester för ölstinna tonåringar för att anordna än kackigare ”motståndsdagar”. Kanske viktigare är att det politiska engagemanget är präglat av en populistisk attityd. Med detta menar viljan att nå ut till ”vanligt folk” (finns det något mer perverst begrepp?) som en separat aktivistgrupp vilket enbart cementerar dess impotenta separatism.

AFA – en typisk 90-talsföreteelse som för länge sedan passerat bäst-före-datum. Det sista andetaget drogs några berusade dagar i juni 2001. Sedan dess har organisationen fört en allt mer ruttnande tillvaro där vitala delar faller av i parti och minut.

Brand – en tidning som inte skrivit något vettigt på evigheter. Tala till bönder på bönders vis om bönder i ”tredje världen” verkar vara devisen.

Folkmakt – uppenbarligen en samling imbeciller som inte lärt sig något av förra seklets revolutionära strider utan som fortfarande sitter fast i en allt mer mossig, ultravänsteristisk rådism. Gruppens attityd domineras av en ansats som fryser ner tiden till vissa utvalda, revolutionära ögonblick som sedan antar en universell karaktär (t.ex. Ryssland 1917, Ungern 1956).

SAC – IWW:s gamla agitatorer måste vrida sig i sina gravar vid åsynen av det svenska, syndikalistiska skämt som fruktlöst försöker hitta sina tänder bland förlegade floskelparoller. Dagens syndikalister är allergiska mot problematiseringar av det mesta, mest av allt av dem själva. Saker ska vara som de alltid har varit. Basta. Och förresten, vi väljer sXe veganer framför hurtfriska syndikalister any day.

SUF – En samling kids som med en aktivistisk attityd tar sig an världen. Identitetspolitiken blandas upp med mer djuplodande kritik av den rådande ordningen. Ofta en frisk fläkt men samtidigt hopplöst naivt.

Anders S: En person som har blivit en polisiär bakteriehärd. Denne disneyfierade Trotskij vill ha ett finger med överallt och sprida sin status quo-smitta. Detta genom att vinna olika aktivisters förtroende för att han sedan ska kunna springa mingelpolisernas ärenden. Med detta menas att han med näbbar och klor kämpar för att alla former av kamp och motstånd ska ske inom de demokratiska spelreglernas ramar. Lyd polisen så kommer revolutionen. Bakom den leende mustaschen kan en således ana en piketpolis batong.
Lösningen är enkel. Prata inte med honom utan behandla honom med det kroniska ointresse han förtjänar.

RF – En grupp som utkristalliserat sig som undantaget från träskets semiheliga regel. De har lyckats bibehålla en radikal ansats i sin praktik och gått bortom den populistiska attityd som haft en sådan förlamande effekt bland Göteborgs olika tendenser. De har lyckats med bedriften att skapa poesi. Jag menar, vad är lika vackert som skräcken i en nazists ögon?
Det de gör, gör de bra och det är upp till oss andra att fylla det nazifria rum som de skapar. Problemet ligger huvudsakligen på det teoretiska planet där det är absolut nödvändigt att de häver det statssocialistiska kadavret överbord. Kronstadt-matrosernas skrik ekar fortfarande alltför klart i våra öron.

A call to arms for realistic revolutionaries!

(Detta är en text jag skrev till en kamrat i USA)

A call to arms for the realistic revolutionaries

I remember when I first got into radical politics. It was through a socialist party and I turned out a pragmatic Marxist selling newspapers and working with political questions through practice (against the cutting of social welfare, 6 hours work day etc.). I soon grew bored of being ridiculed for being vegan and handing out leaflets has seen it glory days (or has it?).
My way out came through interaction with a bunch of anarchists. Although I never became a anarchist myself, their disgust for authority and the State found their way to my red heart. Council communism and the Situationist international was my way of being a Marxist friend of anarchism, so to speak. My position soon became that of the pure revolutionary. Only the most militant and non-compromising of actions, aiming at total revolution, caught my interest.
All partys and all institutions were labelled “recuperators” and all limited, political interventions into everyday life was branded “reformist” and treated with loath and ridicule.
This ended a few years later into total passivity. Nothing was radical enough and all the political groups that did exist was dismissed as simple leftists. The only appropriate actions was true anti-fascist militancy, but bashing boneheads has its obvious limitations (although its fun as hell).

To turn the clock to present time I have returned to my starting point. However, I´m completely changed. My point is that I don´t want to choose between pragmatic politics (say, the demand for 6 hours work day or a social wage) and the poetry of total revolution (“Lets sink this capitalist system into the deepest pits of hell”, as Uncle Tupelo put it.)
Why not embrace this pradox instead of either dismantle all radical aspirations for systematic change or turn into a ghetto of cynic revolutionaries who only bitch about what other people do wrong? Let´s be realistic revolutionaries!

To put it another way, lets push things forward, doing stuff we like for the fun of it without being paralysed by the stupid question “Is it reformist or revolutionary?”. To reformulate this question in a more (autonomist) Marxist fashion, “Does this mode of action sharpen the conflict between the classes?”. One can threaten the capitalist order far more effectively this way than running round all dressed in black, thinking we´re the baddest motherfuckers that ever called themselves “revolutionaries”.

For example, I´m in favour of the European Monetary Union. The usual leftist answer is that EMU is a neo-liberal offensive meant to standardize the monetary policies of Europe. That is exactly the point. In this standardizing process lies a revolutionary opportunity. The national boundaries between countries wither away and the national State becomes insignificant (every Stalinists worst nightmare). This means that the class conflict no longer is mediated by countries and States but reaches a higher level, an European level. The proletariat stands eye to eye with the capitalists without some important mediations (unions, parties etc. still exist of course) and thus, the conflict gets more intense.

To formulate the problem in theoretical terms, one can take a philosopher and with a deleuzian touch fuck the person in the ass, and metaphorically, give birth to monsters with little resemblence to the parent. With other words, for example, exploit Lenin against Lenin, using some of his knowledge against statism or socialist parties. Another old fart that can be treated this way is Louis Althusser, his theory of ideological state appratuses in particular.
To conclude and with the same breath paraphrase Raoul Vaneigem:

Anarchists, one more effort if you want to be realistic revolutionaries!