Föraktets skådespel möts med skådespelets förakt.

Skådespelssamhället gör oss alla till nihilister. Kapitalismens nihilistiska tendens har ”upplöst den personliga värdigheten i bytesvärde” och förflyktigat allt fast och beständigt. Alla tillstånds heliga skimmer har ersatts av pengarnas cyniska allsmäktighet. Allt förlorar sin kvalitativa dimension och blir endast en kvantitativ avvägning. Människan måste betrakta sig genom pengarnas argusögon som således blir deras egna. Det allestädes närvarande frågan blir Hur mycket behöver jag sälja av varan arbete för att få hur mycket av andra varor?
Det finns inte längre något begär att definiera sig som en god arbetare (förutom för en försvinnande del folkhemsbyggare) utan folk går endast till arbetet med lönen i blickfånget. Detta är en tendens skådespelet bejakar. Den lovar inte längre röda stugor med vita knutar till dem som bidrar till dess fortlevnad utan ställer ett enkelt ultimatum i all Bush-liknande enkelhet: med eller emot? Bakom denna fråga döljer sig dels hotet om dels polisiär repression för de individer och grupper som inte skriver under detta status quo-avtal och dels det stumma ekonomiska tvånget. Vill du äta, spela Playstation och köpa de där jeansen som du alltid har gjort får du ställa upp på skådespelets villkor. Så är det bara.

Kapitalismens nihilistiska tendens har dock vänt sig mot sig själv. Medvetenheten om att politiker bara pratar i penningens koder och att allt förtroende frätts bort av denna medvetenhet har gjort att valdetagandet sjunker och politikerföraktet sprider sig som en präriebrand. Bytesvärdets envälde har även politiska implikationer. Det har även profanerat ”den tredje maktens” heliga ställning som sanningssägare och ingen tar längre nyhetsbevakningen på allvar. Men i den reella cynismens spår vill man ändå titta. De bilder som förmedlar lokala världshändelser är selektiva och manipulerande vilket både tittarna och skådespelets predikanter vet - ändå agerar man som om de är sanna. De utgör den falska bas som alla diskussioner utgår ifrån, det schackbräde där man kan göra sina drag. Att ta steget utanför detta sunda förnuftets domäner renderar i omedelbar diskvalifikation - i bästa fall kan man kastas in i boskapsvagnen med Michael Moore och Noam Chomsky.

Ett tudelat förakt springer ur denna skådespelets eviga monolog. Dels handlar det om präktiga vänsterister som brännmärker Big Brother-kulten och kvällstidningarna (till förmån för mer "seriösa" program och tidningar med ETC-märkning). Detta, den mer sofistikerade smakens (läs: aristokratens) föraktfulla skådespel möts i sin tur av skådespelets förakt. All kritik som baseras på dessa moraliska grunder faller av som vatten på en gås. Ni vill ha det här och vi ger er det. Bröd och skådespel åt folket. Vem är ni att rida på era höga, röda hästar? Det är som upplagt för upprörda soffprogramdebatter.

Men det finns en mer djuplodande kritik som tar skådespelet på orden - ni vill göra oss till nihilister och vi bryr oss inte. Paradise Hotel konsumeras med samma rasande iver som Negris senaste teser, allt i försöket att överskrida tristessens överlevnad och leva den konkreta utopi vi känner som (kommunistiskt) "liv". Vi pissar inte på skådespelets ultimatum (att vanhelga är fortfarande att tillskriva betydelse, att föra en dialog) utan ignorerar det genom stumma attacker mot varuformen - allt med vetskapen om att där bytesvärdet upphör, där börjar vår frihet.