Ner med det göteborgska aset!

(Detta är en text jag skrev när jag var som allra mest renlärig, och passiv, revolutionär)

Göteborg har fastnat i en sirapsseg slow motion när ”rörelsen” försöker röra sig framåt. Att engagera sig politiskt har blivit lika upphetsande som att knulla med kall gröt.
Det enda de lyckas med är att framställa en bild av enhet där det finns splittring. Med andra ord, en försöker framställa olika tendenser som en a priori homogen grupp där de olika intressena egentligen är diametralt motsatta i grundläggande frågor som t.ex. propaganda, arbetets egentliga beskaffenhet etc. Det finns ingen ”rörelse” utan ett myller av tendenser som rör sig i alla möjliga olika riktningar. Det som är intressant här är att sätta fingret på de allianser som kan byggas mellan människor i liknande kampsituationer där solidariteten skapas av nödvändigheten att öppna upp nya horisonter av möjligheter.

Vilka tendenser är det då som försatt Göteborgs politiska miljö i ett tillstånd av koma?

Anarkafeministerna – esoteriska dreadsvurmare vars politik ofta kan sammanfattas i idylliserande av vissa givna sexuella praktiker, offermentalitet, strukturlöshetens banala tyranni och reaktivt kukhat.

Alarm – en grupp som i ett tidigt skede verkade ha något att komma med har urartat till att bli en samling autonoma socialdemokrater. Deras verksamhet har degraderats till att ordna kackiga, Sean Paul-dunkande fester för ölstinna tonåringar för att anordna än kackigare ”motståndsdagar”. Kanske viktigare är att det politiska engagemanget är präglat av en populistisk attityd. Med detta menar viljan att nå ut till ”vanligt folk” (finns det något mer perverst begrepp?) som en separat aktivistgrupp vilket enbart cementerar dess impotenta separatism.

AFA – en typisk 90-talsföreteelse som för länge sedan passerat bäst-före-datum. Det sista andetaget drogs några berusade dagar i juni 2001. Sedan dess har organisationen fört en allt mer ruttnande tillvaro där vitala delar faller av i parti och minut.

Brand – en tidning som inte skrivit något vettigt på evigheter. Tala till bönder på bönders vis om bönder i ”tredje världen” verkar vara devisen.

Folkmakt – uppenbarligen en samling imbeciller som inte lärt sig något av förra seklets revolutionära strider utan som fortfarande sitter fast i en allt mer mossig, ultravänsteristisk rådism. Gruppens attityd domineras av en ansats som fryser ner tiden till vissa utvalda, revolutionära ögonblick som sedan antar en universell karaktär (t.ex. Ryssland 1917, Ungern 1956).

SAC – IWW:s gamla agitatorer måste vrida sig i sina gravar vid åsynen av det svenska, syndikalistiska skämt som fruktlöst försöker hitta sina tänder bland förlegade floskelparoller. Dagens syndikalister är allergiska mot problematiseringar av det mesta, mest av allt av dem själva. Saker ska vara som de alltid har varit. Basta. Och förresten, vi väljer sXe veganer framför hurtfriska syndikalister any day.

SUF – En samling kids som med en aktivistisk attityd tar sig an världen. Identitetspolitiken blandas upp med mer djuplodande kritik av den rådande ordningen. Ofta en frisk fläkt men samtidigt hopplöst naivt.

Anders S: En person som har blivit en polisiär bakteriehärd. Denne disneyfierade Trotskij vill ha ett finger med överallt och sprida sin status quo-smitta. Detta genom att vinna olika aktivisters förtroende för att han sedan ska kunna springa mingelpolisernas ärenden. Med detta menas att han med näbbar och klor kämpar för att alla former av kamp och motstånd ska ske inom de demokratiska spelreglernas ramar. Lyd polisen så kommer revolutionen. Bakom den leende mustaschen kan en således ana en piketpolis batong.
Lösningen är enkel. Prata inte med honom utan behandla honom med det kroniska ointresse han förtjänar.

RF – En grupp som utkristalliserat sig som undantaget från träskets semiheliga regel. De har lyckats bibehålla en radikal ansats i sin praktik och gått bortom den populistiska attityd som haft en sådan förlamande effekt bland Göteborgs olika tendenser. De har lyckats med bedriften att skapa poesi. Jag menar, vad är lika vackert som skräcken i en nazists ögon?
Det de gör, gör de bra och det är upp till oss andra att fylla det nazifria rum som de skapar. Problemet ligger huvudsakligen på det teoretiska planet där det är absolut nödvändigt att de häver det statssocialistiska kadavret överbord. Kronstadt-matrosernas skrik ekar fortfarande alltför klart i våra öron.