kan man knulla med en liberal?

En gång i tiden bestod mitt stora moraliska dilemma om man kunde knulla med en liberal. Så inte längre. Nu sitter jag med en fossilexamen som bibliotekarie, den längsta utbildning man kan få för pengar där man sedan har svårast att få jobb med lägst lön. Snart kommer paleontologerna få knacka loss oss från någon havsbotten någonstans. Bibliotekarier jag känner arbetar med allt annat än bibliotek; inom hemtjänsten, på posten eller som vaktmästare. Vi är nog den yrkesgrupp som är mest välutbildad men som får de sämsta jobben ändå, precis som de rasistiskt bemötta invandrade akademiker som får fixa pizzor åt lata studenter eller köra taxi sena lördagsnätter. Men man är sig själv närmast och jag vill påstå att Librarians are the niggers of the world! Eller i varje fall i Sverige.
Nu sitter man fast i grottekvarnens eviga deja vu som brevbärare. Sortera brev, rast, dela ut, äta, sova unt so weiter.

Vad ska hända sedan? Mitt sommarvikariat på Posten är som konstgjord andning för mitt studentliv där jag förskjuter det oundvikliga några veckor till innan Allvaret börjar. Jag är äldsta vikarie med ett gäng år och skäms nästan på rasterna när jag sitter bland 19-åringar och glada studenter.
Det är inte det att jag har någon manlighetskris där jag inte vill växa upp. Den hade jag redan som nybliven 25-åring. Jag vägrade inse att jag faktiskt kommer behöva jobba. Att slackerlivet som student imploderar i intet när tristessens Kerberos LÖNEARBETET kommer vakta mina vardagar. Givetvis skyllde jag allt på min sambo Lisa, att hennes krav på mig att ta ansvar var småborgerlig förkärlek för att arbeta och att jag minsann skulle jobba halvtid med att inte göra någonting. En kväll nyktrade jag till, insåg fakta och fick krypa till korset.
Men jag är inte den som ger upp hoppet i första taget.
För att undvika arbete och få en massa pengar finns vissa vägar att gå (bankrån, trisslotter) men jag har fastnat för en annan – bli riksdagsledamot. Visserligen anser jag att riksdagen och parlamentarismen förtjänar att brinna i helvetets djupaste hål men jag är inte den som är den. Nästa fråga som oundvikligen ploppar upp och visar sitt fula tryne är vilket parti. Det viktigaste kriteriet är att det ska vara lätt att hamna på riksdagslistan och helst så högt som möjligt. Alternativen är vänsterpartiet och folkpartiet. Folkpartiet därför att inte en käft med självaktning blir medlem i ett parti där man inte kan titta sig i spegeln utan att begravas under sitt hyckleri - vi har alla mänskliga rättigheter men vissa (de rika, israeler) har mer rättigheter än andra. Någon som sett en LUF:are i verkliga livet någon gång? Inte jag heller. Det hela faller på att jag hellre skulle fastna med kuken i en avfallskvarn än bli liberal. Vänsterpartiet däremot.
De må vara en samling betongrövade reformister som mer gnäller än skäller. Men, men, där hade man kanske kunnat skoja till det lite, försvara folkkriget i Peru och sedan käbbla med någon svettig moderat om diktaturen Kubas vara eller icke vara. Onekligen mest lockande men tanken på att dels sitta på en massa tråkiga möten och läsa protokoll från ännu tristare möten och dels faktumet att min garderob är en jävla elefantkyrkogård får mig att tveka.
Imorgon, en annan gång.