Jag är trött på att vara neger.

Alla här i Göteborg, oavsett om de är moderater, anarkister eller gammelstalinister, är rörande överens om en sak. Gå och rösta, gå direkt och rösta utan att passera Gå. En ny devis som fiskats upp från grumliga vatten är Rösta rätt – rösta rött! Den gamla aktivistplikten att slå sönder grejer eller dela ut flygblad har bytts ut mot plikten att rösta vänster. Är det bara jag som känner likkistans stank bakom valbåsets tygväggar?

Tanken på att ta en fånig papperslapp och lägga i en ännu fånigare låda får gallan att stiga i halsen på mig. Istället får blir min enda reaktion ett hätskt (situationistiskt skulle vissa säga) avfärdande av hela valskådespelet. Det är lika kul att skriva ”National” framför ”Socialistiska partiet” på deras affischer som att sätta en OP-clownnäsa på Lars Leijonborg.
Varför skulle jag knulla parlamentarismens ruttnande lik, om än för att i det långa loppet öppna upp större möjligheter för gatukamp, bättre arbetsrätt, kamp mot terroristlagstiftning (välj valfritt storslaget ord och inkludera det här) etc.?

Hellre att jag tillsammans med tio andra samlas och bränner våra röstkort i en smittande potlatch än segar iväg till något förbannat valkontor i realpolitikens tecken. Det är dags att vårt tristessdrypande överlevande upphör (vilket inkluderar alla ”revolutionära” plikter) och taktiken tar vid. Lämna det cyniska gnällandet till dem som lider av revolutionens barnsjukdom – uppgivenheten. Att gå och rösta är som att köpa trisslotter – man lever på hoppet (om en starkare ”vänsterpolitik”) som omedelbart undergrävs av uppgivenheten av att det man gör egentligen är meningslöst. När det kommer till politiken är frågan vilket helvete man ska tumla ned i genom att välja det röda eller blå pillret. Pragmatikern kan här flika in och säga att det även finns gradskillnader i helvetet. Sant. Men som en kamrat uttryckte det; ”Jag är trött på att vara neger”. Jag kan inte annat än att hålla med. Allt jag vill är att det ska blåsa hårdare.